Första byrån i Stockholm. Jag var 28 år och jobbade som copywriter på en reklambyrå i Stockholm. Jag var yngst och den enda tjejen. Under en lunch med en av mina chefer/delägare i byrån fick jag frågan om mina bröst var riktiga. Trots att jag var ganska van vid att få en hel del tvivelaktiga kommentarer från mina kollegor blev jag helt ställd och stammade fram ett svar. I någon slags genetisk undersöknings-psykos passade han även på att förhöra sig om hur det låg till med min mammas bröst; ”Var de också stora?”. På vägen tillbaka till byrån föreslog chefen att vi skulle ”skoja lite med ”grabbarna”. Hans lysande förslag på hur det skulle gå till löd: ”Såhär gör vi: jag frågar dig över hela kontoret om dina pattar är riktiga. Du svarar ja, vill du känna eller? Och så går vi in på toaletten och så låtsas vi att jag känner på din bröst därinne.”
– Citat från #sistabriefen

I dag är det Internationella kvinnodagen, en dag som varje år den 8 mars uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen. Det är inte en dag då ni ska gratulera kvinnor på deras dag, för detta är ingen dag att fira. Visste ni till exempel att 800 kvinnor dör varje dag av komplikationer vid en graviditet eller förlossning. 800 – varje dag. Till följd av brist på mödra- och förlossningsvård. Till följd av osäkra aborter, som varje år dödar 47 000 kvinnor. För att de inte har rätt att bestämma över sin sexualitet och sin egen kropp. För att det inte finns något skyddsnät. För att de inte har några rättigheter.

99 % av de drabbade bor i fattiga länder, men även den svenska mödra- och förlossningsvården har lång väg att gå innan kvinnor kan känna att de tas på allvar, att de inte förminskas, att de har rätt att få god information och sedan antas vara kompetenta nog att fatta egna beslut om sin kropp. Och detta gäller förstås all slags vård, då kvinnor överlag får sämre sjukvård, kvinnosjukdomar har lägre prioritet och kvinnors upplevelser av exempelvis smärta inte tas på lika stort allvar. I dag, i Sverige – ett av världens mest jämställda länder. Där tusentals kvinnor och barn söker skydd på landets kvinnojourer varje år. Där 100 våldtäkter begås varje dag, men bara en försvinnande liten del leder till att någon döms för brottet.

Jag är 27 och deltar på ett informellt möte på vd:ns kontor med mig och 4 seniora, manliga kollegor, varav 2 är delägare i byrån. Vi diskuterar vilka av oss i projektgruppen som ska närvara på ett kundmöte. Den manlige projektledaren måste vara med och sen står det mellan mig och en av de seniora männen, eller som vd:n uttrycker det – ”ska vi välja brains eller beauty?”
– Citat från #sistabriefen

Svartvit bild på Mimmi Sjöberg, en av initiativtagarna till #sistabriefen inramad av två kvinnosymboler

#MeToo och #sistabriefen

Ingen har väl undgått hashtaggen #MeToo som i oktober 2017 tog fart i sociala medier när skådespelerskan Alyssa Milano bad alla kvinnor som ofredats sexuellt att svara på hennes tweet med orden ”me too”. Detta var i samband med att Hollywoodproducenten Harvey Weinstein anklagats för våldtäkt av flera kända skådespelerskor och detta tystats ner av filmindustrin. Kampanjen startades dock redan 2006 av den amerikanska kvinnorättsaktivisten Tarana Burke, men i och med Alyssa Milanos tweet blev #MeToo-uppmaningen snabbt viral och Sverige är ett av de land där den uppmärksammades mest. Flera kända svenska män har pekats ut, med vittnesmål från kända svenska kvinnor.

En rad branscher har vittnat om övergrepp och trakasserier under olika MeToo-upprop, bland annat #tystnadtagning (skådespelare), #medvilkenrätt (jurister), #larmetgår (räddningstjänsten), #imaktenskorridorer (politiker), #vardeljus (Svenska kyrkan) och #sistabriefen som handlar om kvinnor i kommunikationsbranschen.

”Det är så bra att ha med henne i möten med män, det blir trevligare stämning, dom har liksom någon att titta på medan vi pratar.”
– Citat från #sistabriefen

I november 2017 samlades 2127 kvinnor i kommunikationsbranschen i ett MeToo-upprop där de under #sistabriefen riktade en uppmaning till såväl byråer som kunder i branschen. Uppropets mål var ett omedelbart slut på sexualiserande, marginaliserande, nedvärderande och utnyttjande av kvinnor i kommunikationsbranschen. Där byråledare, chefer och ägare har ett ansvar för att skapa arbetsplatser fria från diskriminering, förtryck och övergrepp och att skapa kommunikation fri från skadliga normer och sexism. Där reklam- och kommunikationsskolorna har ett ansvar för att utbilda framtidens kommunikatörer och ge dem de bästa förutsättningarna att komma ut i arbetslivet. Och där köpare av kommunikationstjänster har möjlighet och ansvar att ställa krav på branschen.

En av Sveriges största byråer. Jag tjänar 20% mindre i månaden är mina manliga kollegor som började exakt samtidigt, som gör exakt samma jobb och vars färdiga jobb och skisser jag dessutom fått skickade till mig av vår chef för att förbättra eftersom jag uppenbarligen levererar högre kvalitet. Jag har dessutom tre gånger så lång utbildning. Löneskillnaden motiveras med att man inte kan jämföra löner. Byråns VD uttalar sig stolt och öppet om hur det inte förekommer lönediskriminering på arbetsplatsen.
– Citat från #sistabriefen

Uppmaningen avslutades med orden: ”Det här är det viktigaste uppdraget ni någonsin kommer att få. Det är inte första gången ni blivit uppmärksammade på att något är fel. Se till att det blir den sista”.

Panang arbetar för jämställdhet

Allas lika rätt och värde är något som är otroligt viktigt för oss på Panang Kommunikation. I våra anställningsavtal finns bland annat att läsa:

Medarbetaren förstår att språk eller handling som kan anses diskriminerande, främlingsfientlig eller på annat sätt kränkande mot andras kön, ursprung, religion, fysik eller utseende kan leda till omedelbar uppsägning.

Och vi är fantastiskt besparade från sådant. När det gäller lön så är det samma principer för lönesättning oavsett kön, ålder, etnisk tillhörighet, religion, funktionsvariation eller sexuell läggning. Och faktum är att en av de saker som sades om Panang när vi på vår senaste kickoff fick i uppdrag att säga vad vi tyckte var bäst med Panang var ”könsneutralt”.

Vi inbillar oss inte att vi är helt distanserade från resten av samhället, något sådant vore naivt. Men vi hoppas och tror att vi genom att göra medvetna val och kämpa för jämställdhet kan hjälpa till att påverka såväl på individnivå som i det stora hela.

Panang försöker alltid att ställa sig på de utsattas sida, och det gäller inte bara kvinnofrågor utan även andra sorters utsatthet, som till exempel rasism, hbtq-frågor och fattigdom. I stället för att ge en chokladask i julklapp till våra kunder brukar vi skänka en peng till någon organisation som arbetar för en bättre värld. Och det kan handla om allt från akut hjälp för människor på flykt, till mer långsiktiga arbeten som en organisation som arbetar med mikrolån till kvinnor i fattiga länder för att de ska kunna lämna en dålig situation och starta upp något som sedan blir till en egen försörjning. När vi har haft volontärarbete som temaår har det också uppmuntrats att man exempelvis kan engagera sig i kvinno- eller hbtq-frågor.

Sitter och går igenom anställningsansökningar tillsammans med en manlig kollega och byråchef. Vi är i slutskedet av fasen och jag föreslår en operativ produktionsledare som jag tycker vi ska anställa. Då tittar den manliga kollegan på mig och ser besvärad ut och säger att visst, hon verkar väldigt kompetent men hon är så himla tjock!
– Citat från #sistabriefen

Så hoppa över era gratulationer i dag, och häng i stället på oss i kampen för kvinnors frihet och rättigheter genom att lyfta frågorna, tillåta er själva att vara besvärliga om det är det som krävs, och fundera över hur vi tillsammans kan göra den här världen bättre. Heja kvinnorna!