Att skriva något som sticker ut och drar blickar till sig är en konstform, och det är något som är oerhört viktigt när det handlar om exempelvis annonskampanjer. Men har du tänkt på att vissa ord ser väldigt konstiga ut i skrift, trots att de både är korrekt stavade och låter helt normalt när du säger dem. Det handlar om sammansättningar av ord som skapar dubbleringar av konsonanter som annars aldrig dubblas.

Vad står det egentligen?

Exempel på ord som ter sig underliga i skrift är rakkniv, skrivvånda, kokkonst och lovvecka. Anledningen till att dessa ord ser mycket konstigare ut än exempelvis orden linssoppa och hårresande är att vi är vana att se konsonanterna s och r dubblas även i ord som inte är sammansatta, som till exempel i misstag och virrig. Konsonanter som inte dubbleras i svenska ord är j, h, v och k – med några få undantag i exempelvis barnord som vovve och låneord som jokk.

Sammansatta ord är något vi älskar i Sverige. Motsatsen, särskrivning, leder ofta till stor upprördhet bland språkpoliserna i Sverige. Och vi är många sådana. I exempelvis engelskan är särskrivning mer regel än undantag, men här tycker vi som sagt om att hålla ihop våra ord. Faktum är att de flesta nya svenska ord är en sammansättning av andra ord, som till exempel killgissa, sekundärkränkt, serieotrohet, skogsbad och viralgranska som tillhör nyordslistan 2017.

Svenskans mest felstavade ord

Dubbla konsonanter är för övrigt inte bara svårt i sammansatta ord där man använder sig av bokstäver som sällan annars dubblas, utan även en källa till förvirring i vissa andra fall. I några av de mest svårstavade (och även ofta felstavade) orden i det svenska språket är det just konsonantdubbleringar som ställer till det för oss. Det kan helt enkelt vara svårt att bedöma var i ett ord konsonanterna ska dubblas, speciellt i fall då ett ord innehåller flera dubblade konsonanter. Exempel på sådana ord är abborre, parallell, terrass och noggrann.

Ett förstoringsglas över bokstäver

Så vad är anledningen till att vi dubblar vissa konsonanter men inte andra? Skälen är olika. Ibland har det helt enkelt bestämts att en dubblering inte ska ske trots att den enligt huvudregeln för konsonantstavning skulle ha varit där, som i orden paj och kavaj (som ju egentligen borde stavas pajj och kavvajj). Andra gånger är det helt enkelt så att vissa konsonanter sällan eller aldrig förekommer i några sådana situationer. När det gäller k så lånade vi in ck från tyskan på 1500-talet, och använder det istället för att använda dubbla k.

Vad kan vi lära oss av det här?

Förutom att detta dubblerande av ovanliga konsonanter visar på att svenskan är ett språk som har komplicerade stavningsregler (det går inte att säga att konsonanten efter en kort vokal alltid dubblas i svenska), så säger det också en del om hur vi läser ord. Vi läser dem inte bokstav för bokstav, utan tar in hela ordbilden och tolkar ordet utifrån det.

Frågan är om man kan använda sig av detta på något sätt. För att återknyta till annonskampanjer så kanske det är just ett annorlunda ord som fångar ögat och gör att mottagaren faktiskt tar sig tid att läsa ordet, istället för att det bara passerar förbi i myllret av alla andra ord vi exponeras för under en dag. Ett klurigt ord kan ibland vara ett perfekt sätt fånga intresse.

Behöver du hjälp med bra text? Kontakta oss så berättar vi mer om vad vi kan göra för dig!